Till innehållet


Jurmo

jurmo hamn2011-3 047.JPG

Ön och byn Jurmo ligger cirka 13 kilometer nordost om Utö. Jurmo bildades under istiden och den utgör i själva verket den yttersta utlöparen av ändmoränen Stängselåsen (fi. Salpausselkä). Jordmånen på Jurmo är mycket stenig och ön hyser en så rik flora och fauna att den betecknas som ett av de mest värdefulla objekten inom Skärgårdshavets nationalpark. En del av Jurmo ingår alltså i nationalparken, men största delen av mark- och vattenområdena ägs av de fyra stomlägenheterna på ön. Ön är cirka fem kilometer lång och en kilometer bred. Det finns en egen kyrka från 1846 på ön och de fasta invånarna är cirka tio. 

Jurmo, som i dag är så gott som trädlös, antas en gång i tiden ha varit täckt av skog. Det finns en talldunge i närheten av byn som har planterats på 1930-talet och vid södra stranden finns en klibbalslund där enen bildar ogenomträngliga buskage. Enligt sägen brändes skogen och boplatserna på Jurmo ner på befallning av Gustav Vasa, då de otaliga skeppsbrotten vid ön var ett ständigt bekymmer. Traditionen berättar att det fanns en grotta eller en koja av sten vid Staffasgåbben och Lillstugåbben där några av öborna lyckades fly undan förödelsen. Denna sägen skulle även förklara den karga naturen och avsaknaden av mylla på Jurmo. 

Jurmo har varit bebodd ända sedan medeltiden. I Korpo församlings kyrkböcker omnämns Jurmobor för första gången 1693. Jurmoborna fick sitt levebröd av fiske ända fram till 1970-talet, medan det numera är turismen som ger största delen av inkomsten. Det finns en populär gästhamn med plats för cirka 80 båtar och ett sommarcafé/en kiosk på ön. Förbindelsefartyget M/S Eivor trafikerar ön regelbundet från Pärnäs i Nagu.



Skriv ut
Dela |
Upp